En eld som fortfarande glöder

Nostalgi. Jag har drabbats av det nu i sommarvärmen. Med sena kvällar eller nätter, framför datorn med Winnerbäcklåtar och drömmande. Därav rubriken på inlägget, som i sin originalversion ska vara "en eld som falnar men fortfarande glöder". En rubrik som delvis berör det ämne som ska tas upp, men som kanske inte rakt av berättar hur tankarna och känslorna har gått under våren när det gäller fotbollen.

Har jag brunnit? Ja, visst har jag det. Men har jag alla gånger brunnit precis som förr? Mer tudelat svar där. Jag ska försöka förklara hur resonemanget hos mig går och hur det kan komma sig att det faktiskt känns skönt att blicka fram mot en höst helt utan egna fotbollsmatcher eller träningar i kalendern.

Kanske beror det på att jag redan från början visste att det här skulle bli en kort säsong för min del. Jag visste att vi skulle flytta norrut igen under sommaren, att det bara skulle bli spel i det rödvita stället under våren. Kanske är det därför som jag flera gånger under vårsäsongen har känt att det faktiskt skulle bli ganska skönt när matcherna var avklarade och våren till ända. Hursomhelst har en slags längtan stundtals dykt upp, en längtan efter ledigheten och ett uppehåll från fotbollen.

Det har känts lite märkligt, att helt plötsligt inte längre på samma sätt längta efter fler matcher, efter fler träningar. Det har ju annars varit fallet i princip för jämnan. Men samtidigt har det väl sina logiska förklaringar också, även om de känslorna och tankarna hade varit helt främmande och osannolika för mig för bara ett par år sedan. Nu finns det dock annat som hur mycket jag än älskar fotboll är så mycket större, inte minst vår stundande tillökning i familjen. Med vetskapen om vad som komma skall är det därför inte konstigt att fokus har funnits längre fram i tiden än till nästa match under vårsäsongen.

Samtidigt finns det säkert en del sportsliga faktorer som spelar in. Att vi i tre raka säsonger, samt delvis även hittills i år, har varit ett bottenlag som har fått slåss för existensen i divisionen kan vara en faktor. I så fall en ganska logisk sådan. Än större roll tror jag dock själva sammansättningen av truppen och det faktum att vi inte riktigt har den där lagkänslan, eller har haft heller för den delen, eller den där gemenskapen och vetskapen om att alla drar åt samma håll. Med det sagt menar jag inte på något sätt att jag har vantrivts eller inte fungerat tillsammans med lagkamraterna, tvärtom har jag kommit bra överens med dem, men det finns ändå saker som har gjort att den där riktiga "vi-känslan" aldrig har infunnit sig.

I mina ögon finns det tyvärr, och har funnits genom åren, ett antal spelare som hade kunnat nå mycket längre om de bara haft förmågan att lyssna, ta till sig råd och inte bara köra sitt eget race. Det är en av sakerna som säkerligen har bidragit till att jag stundtals har tröttnat lite på det hela. Själv har jag verkligen brunnit, det så till vida att jag aldrig någonsin har behövt känna efter en träning eller match att jag inte har gjort mitt bästa. Jag har alltid krigat på, alltid försökt, oavsett om vi har varit i uppförs- eller nedförsbacke för stunden har undertecknad gett 100 %. Det kan jag ärligt säga. Och det känns skönt. För på så sätt har glöden alltid funnits där, den har alltid lyckats leva och aldrig slocknat tack vare rätt inställning och attityd från min sida. Detta till trots, eller kanske just tack vare att jag kan lämna Helsingborg och HF Olympia med högt huvud, känns det också skönt att det är över nu. Att tiden som spelare i HFO har fått ett slut, ett lyckat sådant och att jag helt naturligt tar nästa steg i livet.

Nu kan jag stå här och se tillbaka på en delvis turbulent tid i den rödvita dressen, men också en tid som förde med sig många fina minnen och flera sköna segrar, ögonblick och stunder som jag gärna bär med mig länge. Vi har avslutat samtliga säsonger med vinster, vi har klarat oss kvar och i slutändan stått där som vinnare trots tunga fotbollsår. Och när allt summeras i slutändan är jag på det stora hela nöjd, såväl med mig som med laget i sin helhet. Jag kan dock bara göra mitt allra bästa, ge allt, och det har jag gjort hela våren. Ja, under hela Olympiakarriären.

Samtidigt finns känslan av vi kunde ha gjort det så mycket bättre där. Om de unga, utvecklingsbara spelarna som faktiskt finns och har funnits i truppen ända sedan 2010 bara hade haft förmågan att ta till sig konstruktiv kritik, lyssna och inte bara borra ner huvudet och till varje pris försöka bevara den egna stoltheten. Om de hade tagit chansen att utvecklas, vilken potential vi hade suttit på då. Och om vi hade dragit mer åt samma håll, allihop. Då hade nog de fina minnena varit fler, segrarna fyllt upp mitt bagage på ett helt annat sätt och känslan varit rakt igenom positiv. 

Nu går det dock inte att skriva om historien och, som sagt, i slutändan har ju säsongerna ändå slutat lyckligt. Och även jag är lycklig i nuläget. Lycklig över tiden i HFO, det kan jag ärligt säga, samt även lycklig för att nu gå vidare både i livet och förmodligen också i fotbollskarriären längre fram i tiden. Det finns en eld hos mig, en eld som kanske stundtals i mörka HFO-stunder har falnat, men likväl alltid haft en levande glöd som har hjälpt mig att alltid, alltid ge 100% för HF Olympia.