Klassmål och nytt succépar
Sjunde poängen av nio möjliga på de tre senaste omgångarna kom i lördags eftermiddag. Då gästade vi BK Fram i Landskrona och åkte hem med en ruskigt skön 2-1-vinst. Segrar är förstås alltid tacksamma och tas emot med öppna armar. De blir dessutom ännu bättre när de grundläggs av ett hårt jobb liknande vårt i lördags och när de även innebär revansch (vi rasade ihop och tappade 2-2 till 2-8 mot Fram i våras) är känslan när slutsignalen går om möjligt ännu bättre än vid en "vanlig" trepoängare.
I lördags var det, precis som i tidigare matcher under de senaste veckorna, mycket som var positivt för oss i HFO. En ny, viktig vitröd seger summeras helt fritt av mig så här i fem snabba:
Nykomponerad mittbackssuccé
Vi har under längre tid förlitat oss på ett stabilt mittbackspar i form av Anders Nielsen och Driss Naimi (bilden). När den sistnämnde nu befann sig på en något större arena än Exercisfältet och såg Arsenal imponera krävdes en ändring i mittlåset. Lösningen som "vikarie" blev den här i bloggen tidigare nämnde Sijan Krupic, nyligen omskolad till ytterback. Krupic, som startade säsongen som yttermittfältare, stod för en klockren mittbacksinsats. Närmast osannolikt stabil med tanke på att det var hans första match någonsin i den rollen.
När dessutom rutinerade Nielsen tvingades kliva av efter en halvtimme stod vi där helt plötsligt med två egentliga mittfältare som mittbackar. Nielsen ersattes nämligen av Fredrik Almquist, också han mest van vid spel högre upp i planen. Det gjorde dock inte det minsta den här gången då den helt nykomponerade och oväntade duon imponerade stort och presterade ett riktigt stabilt försvarsspel när Fram skickade fram långbollar och tryckte på i andra halvlek.
Klassmål x2
Vi har en förmåga att göra ett antal snygga mål per säsong och 2012 kommer inte att vara något undantag. Mot Fram var både 1-0 och 2-1 riktigt vackra. 1-0-målet pressade Hamid Naimi (bilden) ner intill bortre stolproten med ett direktskott sedan Timmie Eskilsson vikit inåt från högerkanten, hållit i och släppt bollen snett bakåt till Naimi som drog till direkt. Hårt och välplacerat, samt snyggt! 2-1-målet osade klass rakt igenom: Kristian Tomislav Salov ut till Feriz Murseli på vänsterkanten, den sistnämnde höll i och satte det långa inlägget i precis rätt stund mot bortre stolpen där Mario Iveta, som hade fyllt på från mittfältet, dök upp och mycket vackert nickade in bollen. Ett riktigt klassmål!
Dynamiskt och balanserat
Vårt mittfält har imponerat stort på mig de senaste matcherna. Vi har hittat en dynamik och en bra balans där nu. Vi har gott om duktiga mittfältare som slåss om platserna och på senare tid har vi ställt upp med fyra egentliga centrala mittfältare samtidigt. Något som har inneburit något ovana kantroller för exempelvis Mario Iveta och Feriz Murseli. Roller som de dock har axlat klockrent.
Dessutom har vårt mittfält varit oerhört starkt centralt (senast med Hamid Naimi, målskytt för andra matchen i rad, samt nyttiga nyförvärvet Kristian Tomislav Salov) och gång på gång vunnit matchen-i-matchen där. Riktigt mycket kvalité, många olika spelartyper och flera mångsidiga spelare som klarar ett antal olika positioner har vi just nu tillgång till när det gäller mittfältet.
Trippelknock
När Anders Nielsen och Hamid Naimi skallade ihop i en luftduell med en Framspelare efter 30 minuter resulterade det i att de båda tvingades lämna planen med varsitt rejält blödande jack. En tung jobspost förstås, men vi redde ut det och glädjande nog blev det inte enda knocken för dagen utan i stället knockade vi också Fram med vårt 2-1-mål och vår trepoängare i slutändan.
Blod, svett och…
Blod var det utan tvekan den här eftermiddagen, så det räckte och blev över. Svett likaså, då vi slet och krigade för varandra i 90 imponerande minuter och fick jobba stenhårt för segern. Den tredje punkten får man välja själv. Tårar kan vi ju stryka, knappast någon vitröd behövde vara ledsen i lördags.
Personligen skulle jag nog slänga in attityd, glädje eller kanske stolthet som avslutningsord. Vi visade en lysande attityd för varandra, vi kunde känna glädje (alternativt lättnad, glädjen var enorm när 2-1 kom och stor även efter slutsignalen, men kanske var lättnaden över att ha hållit ut ändå störst just då) och samtidigt vara riktigt stolta över prestationen. Blod, svett och något riktigt jäkla positivt sett ur vitröd synvinkel var det i alla fall.