Som ett besök på norra Öland

Några dagar, närmare bestämt en mycket bra helg, har gått sedan vi förlorade borta mot Wormo IK i Landskrona med 2-0. Egentligen borde jag nöja mig med att konstatera att det var en riktig kampmatch över 90 minuter samt att förlusten var snöplig. Men på något sätt fick fredagskvällen mig att fundera lite och minnas matcherna där hemma i Smålandsserierna. Besöket i Landskrona var nämligen som att komma till norra Öland.

Innan eventuella nordöländska läsare tar illa upp ska det tilläggas att jag under de senaste åren har haft förmånen att sommarjobba som sportjournalist på Öland och bättre än så kan man knappast ha det. Öland är en underbar plats sommartid och för er som inte normalt sett håller till i de krokarna kan ett besök på ön, bland annat uppe i norr vid Böda Sand, rekommenderas nu under sommarmånaderna.

Att komma till Ölands norra delar för att spela fotboll är dock inte, och har aldrig varit, speciellt privilegierat eller enkelt. De nordöländska lagen har genom åren alltid varit kända för att kämpa stenhårt, spela fysiskt och ha en ruskigt partisk publik (vilket mitt kära NIK till viss del också har, det ska erkännas). De är helt enkelt jäkligt jobbiga att möta. Inte sällan brukar de ha storväxta spelare som vinner duell efter duell och de lokala bönderna brukar stå längs sidlinjen, vrålandes sönder sina stämband i ett försök att skrämma såväl domare som motståndare tillbaka till fastlandet.

Samma känsla infann sig i fredags. Landskrona må vara en vacker stad, åtminstone av det lilla jag hann se då, men det var knappast gästvänligheten som gjorde störst intryck. Tvärtom faktiskt. På planen möttes vi av ett aggressivt och småfult spelande hemmalag - som också nådde resultat med sitt spel så det kan undertecknad inte kritisera i sig. Och vid sidan av stod de här klassiska fotbollsentusiasterna i övre medelåldern som alltid har många åsikter som de vill dela med sig av.

Visst är det lite av charmen, den lokala patriotismen och känsloyttringarna från såväl spelare och ledare som från publiken. Men ibland tröttnar man och det inte bara i motgång för det egna laget. Jag tycker mest man gör sig själv en otjänst om man, som Wormopubliken, applåderar mer när motståndarlaget får en spelare varnad än när ens eget lag gör mål. Det blir lätt patetiskt snarare än engagerat och charmigt då.

Att vinna på såna arenor där publiken roar sig med att håna en konstant är det bästa som finns inom fotbollen. Tyvärr fick vi inte uppleva den känslan senast, men attityden hos Wormosympatisörerna gör att åtminstone jag kommer vara enormt laddad inför chansen att ta revansch i höst.

. . . . . . .

Till sist fredagens citat:
"Han slår mig ju i ansiktet domaren!" - en av våra motståndare efter en hörna. Killen ansåg alltså att en av våra spelare slog honom. Det roliga? Han sprang och tog sig åt armen samtidigt som han försökte förklara för domaren att ett slag träffat honom över ansiktet. Ögon i nacken har man ju hört talas om, men ansiktet på armen var något nytt. Avdelning den nya anatomin, som Floskeltoppen nog hade kallat det.