Stolthet och optimism

Idag är det redan en vecka sen som vi avslutade en riktigt stark höstsäsong med en ny skön vinst, 4-1 mot Stattena IF i derbyt, vilket också innebar nytt kontrakt för tredje året i rad. För andra året i rad undvek vi därmed också ett dramatiskt och jobbigt kval. Även om vi har goda kvalminnen (återkommer till det snart) så känns det som en lättnad att sitta här, inte ha någon match den här helgen och bara kunna njuta av det faktum att HFO har division 6-status även nästa säsong.

Årets säsong hade en hel del likheter med de senaste två åren men skiljer sig samtidigt på vissa punkter. Vi ska titta tillbaka, men redan nu går det att konstatera en gemensam nämnare: vi har samtliga säsonger de senaste tre åren, sedan Olympia åkte ur femman 2009, avslutat som vinnare.

2010 började det Olympia som existerar idag att byggas. En del byggstenar har tillkommit och en del har försvunnit (ganska många faktiskt) sen dess, men nyckelspelare som David Tomicic och Timmie Eskilsson slog igenom då samtidigt som försvarsklippan Anders Nielsen anlände under säsongen. Det var dock inte lätt att få ihop alla delarna och de olika grupperna (såväl unga spelare som rutinerade spelare, gamla Olympiaspelare och nyförvärv).

Vi hade en tuff start, förlorade de fem första matcherna och fick därefter slita hårt resten av säsongen. Till slut nådde vi kval, åkte till Österlen och slog Esperöds SK med 2-0 till den härliga tillresta klackens jubel och avslutade därefter säsongen med att slå samma Esperöd med 3-0 hemma på Filborna. Bilal Assaf satte punkt för den matchen med sitt 3-0-mål och till slut hade vi komfortabelt ordnat ett nytt kontrakt.

Känslan när slutsignalen gick då bestod både av äkta lycka och ett stort mått lättnad. Vi hade kämpat oss igenom en riktigt usel säsong egentligen, men ändå fått utdelning och belöning till sist genom att för en gång skull fått stå där som vinnare. 13 poäng skrapade vi ihop i serien, ett resultat som egentligen inte borde ha räckt till kval. Nu gjorde det ändå det och när vi lyckades ta vara på den andra chans som gavs var det underbart att trots allt kunna känna sig som vinnare.

Å andra sidan hade vi inte agerat som ett vinnande lag särskilt ofta. Det året spelade vi förvisso i en riktigt bra division 6-serie, med flera lag som höll minst division 5-klass och rent generellt bättre lag än de senaste två åren. Men ändå var förstås 13 inspelade poäng inte ett godkänt facit och i jämförelse med i år är det självklart att man sätter årets säsong över. 2010 klarade vi oss kvar trots en svag säsong, delvis tack vare att de övriga bottenlagen var riktigt svaga. I år däremot såg vi till att klara oss kvar enbart av egen kraft och det nya kontraktet är ett resultat av en oerhört stark seriespurt och en generellt sett klart godkänd höst.

Det här är också första gången som en säsongsavslutning på allvar för med sig riktigt positiva vibbar inför nästa säsong. När slutpunkten sattes för 2010 fanns det visserligen anledning att tro att Mikael Bergendahls bygge skulle bli riktigt bra, men samtidigt var det ganska tydligt att vi hade en bit kvar innan vi skulle få ihop allt till en lyckad enhet (även om "Micke" gjorde ett kanonjobb med oss).

När coach Bergendahl sedan lämnade stod vi inför en, som det skulle visa sig, kaotisk säsong. Den slutade alltså lyckligt och tränarduon Pål Olsson/James Hayter som fick ta över huvudansvaret under de sista omgångarna var en positiv faktor. Dock var vi långt ifrån ett samspelt lag och det var mycket David Tomicics briljans som såg till att det blev seger borta mot Glumslövs FF i sista omgången, något som räckte för att slippa kvala som ett av fyra av de bästa kvalplacerade lagen. Dessutom visste ju ingen i det läget vem som skulle leda laget säsongen 2012. Det samtidigt som all den turbulens som rådde under 2011 hade gjort det omöjligt att bygga upp det som egentligen skulle ha kunnat utgöra grunden i laget året efter.

Med så mycket rotation, så många positionsförändringar och nya startelvor som det var under stora delar av den säsongen bygger man inte upp en stomme, det skapas ingen trygghet och formas inga lagdelar som finns kvar att luta sig mot på sikt. Även om vi hade många individuellt skickliga spelare i truppen inför 2012 och hade gjort en del starka insatser 2011 så fanns det på grund av alla nämnda omdisponeringar i laget och stor spelaromsättning ingen stabil grund att stå på. I stället fick firma Eskilsson/Olsson/Hayter börja på ett delvis nytt projekt.

Det tog ett tag innan det satte sig, innan pusselbitarna föll på plats och fortfarande går det förstås att finslipa hela Olympiaskapelsen en hel del. Men när det väl började klaffa gav det också resultat. Det dessutom med eftertryck. Undertecknad har med glädje redan uppmärksammat vår starka avslutning (näst bäst i serien sista fem omgångarna, exempelvis) och till den kan även läggas matcher som 6-2 mot Ramlösa FF i våras, 4-0 mot Bosna FF samt den starka insatsen i 1-1-mötet med FK Besa. Allt det kombinerat med en stabil organisation utanför planen, en allt bättre stämning inom truppen och ett antal duktiga spelare utgör grunden för en realistisk optimism inför 2013.

Nu är det ingen garanti för att det ska gå bra då. Det krävs minst lika hårt jobb som under hösten. Dessutom är det förstås inte säkert att alla stannar och ingen vet, även om hela bygget känns mycket stabilare nu, hur truppen ser ut till våren.

Men just nu finns en rad viktiga komponenter för att det här ska lyckas, för att det finnas något riktigt positivt att vidareutveckla och bygga vidare på, på plats. Då finns det heller ingen anledning till att inte blicka tillbaka mot förra söndagen med ett stort leende och samtidigt optimistiskt se framåt mot nästa säsong.

Avslutningsvis kan också poängteras att vi, i mina ögon (högst personlig åsikt), nu har nått en punkt där man verkligen med både glädje och stolthet kan säga att man spelar för HFO. Jag tycker alltid att man ska vara stolt över den förening man representerar, något annat menar jag inte. Men givetvis har de senaste årens tunga resultat och ständiga bottenstrid gjort att det alltid har funnits ett sting av besvikelse och vemod i ens svar "HF Olympia", som följt på frågan: "var spelar du då?".

Jag har under mina år här förknippat HFO med många positiva saker, allt från anläggningen och alla trevliga, duktiga personer runt omkring till snygga tränings- och matchställ. Det har varit mycket som har varit positivt, men rent sportsligt har man sällan kunnat vara riktigt nöjd.

Nu är det andra tider, trots att vi precis har avslutat en säsong som resulterade i en ny placering långt ner i serien. Det är dock skillnad på att spela i ett bottenlag som kravlar sig kvar tack vare någon poäng här och där och att spela i ett bottenlag som under sista fjärdedelen av säsongen uppträder som ett topplag. Nu kan man med förklara att man spelar i HF Olympia med en känsla fylld av optimism och dessutom välförtjänt känna sig stolt över sin klubb, numera även när det gäller resultaten på planen.